 |
Detta är min femte film med modellsegelflyg i Alperna. Sommaren 2011 reste jag och Markku åter söderut med bilen full med modeller. Detta år besökte vi och flög på 5 ställen i Tjeckien, Österrike och Italien. Filmen är 66 minuter. Filmen finns för gratis nedladdning här: |
Fler smakprov från filmen på youtube:
Crossfire med ombordkamera, Sommeralm, Österrike
Pilatus B4, Mt Subasio, Italien
Lite om resan och innehållet i filmen:
Nedresan gick via Trelleborg med nattfärja till Rostock i Tyskland. Därifrån söderut genom Berlin till Raná i Tjeckien. Efter framkomst tittade vi in på flygfältet för riktigt segelflyg. Där var det en del verksamhet, både bogsering och vinschstart. Bl a flögs det med en standard Cirrus, Blanik L23 och en replika av "Djävlar Anamma".
Hanget i Raná är en drygt 150 meter hög långsträckt smal kulle. Långsidorna vetter mot sydost och nordväst. Här anordnas F3F-tävlingar ett par gånger per år. Vi övernattade i staden Louny strax söder om Raná. Vi bodde högst upp på hotell U Radnice och hade fin utsikt mot kullen i Raná. Nästa dag åkte vi tillbaka för att flyga. Vinden låg på från nordväst och var frisk. Vi flög med våra 3-meters elseglare. Lyftet var bra men landningen var lite trixig då kammen på kullen är smal. Vi hann väl med ca en halvtimmes total flygning innan regnet tog över helt och vi tvingades ge upp.
Resan fortsatte sedan till Sommeralm i Österrike. Här hade vi bokat i förväg på hotel Bauernhofer i byn Brandlucken. Den lilla byn bestod av ca 10 hus och 3 hotel samt en friluftsteater. Den trevliga hotellägaren Simon visade oss en enorm sal där vi kunde förvara och ladda våra modeller. Toppen! Vi fick också lunchpaket med bröd, ost, skinka, rostbiff, ägg och äpple för att ta med. Helt gratis! Från hotellet till hanget är det cirka 15 minuter med bil plus 15-20 minuter att gå. Hanget bjuder på flygbara riktningar i alla vädersträck.
 |
| Krister flyger Crossfire på Plankogel vid Sommeralm |
Toppen vid Sommeralm heter Plankogel och pryds av ett stort kors. Första dagen blåste det svag från norr. Vädret var halvklart med cumulusmoln och små men kraftfulla termikblåsor. Vi fick mota bort en gäng kossor som ockuperat den bästa landningsplatsen. Vi flög åter våra 3-meters elseglare då utelandningar inte var att tänka på. Hanget är mycket brant och skogen börjar strax nedanför toppen. Det dök också upp lite lokala modellflygare bland annat Helmut som åkte moppe till hanget med modellen under armen. Han fick inte köra bil pga en stroke som gjort honom lite rörelsehindrad. Men inget kunde hindra honom från att hangflyga, en riktig krutgubbe!
Andra dagen hade vinden vänt till sydlig och ökat till 6-7 m/s. Denna dag hade vi hanget helt för oss själva om man inte räknar några enstaka vandrare. Jag hade med Crossfire och Thermik XXXL och Markku hade Storm och Shark XL. Jag flög mest med Thermiken medan Markku luftade båda sina modeller. Det fanns termik men blåsten gjorde det svårt att kurva i dem. Jag försökte gång på gång men lyckade bara stiga ca 70 meter som mest vilket man snabbt tappade när man hamnade utanför blåsorna. Markku körde en teknik från fullskalesegelflyget som funkade mycket bättre, så kallad delfinflygning. Den innebär att man håller hög fart mellan blåsorna och hissar (minskar farten) i blåsorna. Är blåsan inte stark så kurvar man inte alls utan fortsätter till nästa. Med denna teknik så lyckades Markku stiga över 200 meter samtidigt som modellen hade god fart hela tiden. Mycket roligt att se.
Tredje dagen på Sommeralm bjöd på samma väder som dagen innan. Nästan klart och måttlig sydlig vind. Denna dag fick vi sällskap igen av lokala modellflygare. Willibald, Helmut och ytterligare två piloter. De flög lite olika modeller från 1.5 meter upp till 3 meter spännvidd. Jag flög crossfire och min 3-meters Pilatus B4 från Simprop. Markku flög sin Storm. Det blev också lite filmande från luften. Efter flygningen åkte vi alla ner till vårt hotell och åt middag tillsammans. Det visade sig att Willibald också bodde på vårt hotell så på avresedagen åt vi frukost tillsammans och utbytte epostadresser mm innan färden fortsatte mot Italien.
Vi hade en övernattning innan nästa inbokade hotell i Italien. Berget Gerlitzen med Alpengasthof Pascheiner är en gammal favorit där jag varit flera gånger. Det låg på vägen till Italien och jag ville visa det för Markku. Vi anlände vid lunchtid och jag frågade om det fanns ett ledigt rum. Visst fanns det så vi stannade en natt. Gerlitzen är ett Mecka för segelflygare. Det är tio meter från ytterdörren till närmsta hang och det finns flygmöjligheter i alla vädersträck. Det var ca 15 modellflygare där förutom jag och Markku. Vädret var gudomligt, svag vind och monstertermik. Jag flög först med min Simprop Pilatus och plockade sedan fram min större Pilatus från Blue Airlines. Markku kastade den men halkade i kastet och Pilatusen nosade upp och stallade. Modellen hamnade i en liten hage men den enda skadan var att propellern gick sönder. Vilken tur i oturen! Med ny propeller och det andra startförsöket gick det bättre. Väl ute i luften fick jag en av de bästa flygningarna på resan. Stark termik gjorde att man kunde leka mycket, loopar, rollar, ryggflygning, tills man var helt trött i huvudet. Tyvärr blev det inget fångat på film då Markku också hade skoj i luften samtidigt.
Nästa stopp på resan var Seiser Alm i norra Italien. Seiser Alm är Europa största alm dvs en gräsklädd högplatå. På sommaren används gräsängarna för bete av djuren och gräset slås även till vinterfoder. På vintern är det skidor som gäller både på längden och framförallt utför. För att begränsa biltrafiken på almen så är tillfartsvägen stängd mellan kl 9 och 17. Man kan få dispens om man bor på ett hotell uppe på almen. Vi bodde på hotel Schmung. Här fick vi husera modellerna i hotellets skidrum, mycket praktiskt. Fem flygdagar var inplanerade. Flyger gör man från toppen Spitzbühl som vetter mot väst. Dit kan man åka linbana eller gå de 200 höjdmetrarna från parkeringen. Pga läget så kommer termiken igång framåt kl 14 och som bäst är det vid 17-tiden. Tyvärr rimmar det illa med den avstängda tillfartsvägen om man vill bo i dalen. Men det problemet hade som sagt inte vi då vi bodde uppe på almen.
Första dagen packade jag lätt och tog bara med Crossfire. Man visste ju inte hur det skulle funka att få med sig modellerna i liften. Vi hade packat våra modeller i ryggsäckar och det gick bra att lägga den i en liftstol och sedan ta nästa stol själv. Markku hade Stormen och Sharken med sig. Vädret var bra med svag vind och termik framåt eftermiddagen. Det blev flera fina flygningar under dagen. Detta är ett känt flygställe så det var fler modellflygare där också. Bl a två tyskar som flög riktigt bra med en stor Swift och en Stingray från X-models. På toppen finns en liten restaurant med uteservering där vi åt lunch.
 |
| Markku är lycklig efter flygning med Shark XL på Seiser Alm |
Nästa två dagar var vädret för dåligt (regn) för att det skulle vara någon idé att flyga. En dag gjorde vi en kortare vandring på Seiser alm och den andra en utflykt till ett bergspass, Jaufenpass, för att kolla om det var flygbart. Tyvärr så var passet insvept i moln och regn så vi såg ingenting. Det får bli en ny utforskning en annan gång.
Fjärde dagen åkte vi upp till Spitzbühl igen. Nu var det fler modellflygare där och även två tillverkare, tyska EMS och Duffek från Tjeckien. EMS hade bl a med Eagle och Arcus och Duffek hade med deras egen Swift i fyra exemplar. Vi fick se flera sköna flygningar men den som jag minns mest är nog Duffeks stora Swift. Första startförsöket gick inte så bra. För låg fart efter kastet och modellen landade 50 meter ner i slänten. Det var dock bara stället som gick sönder. De tog då fram nästa Swift och nu gick det bättre. Då lyftet var lite svagt så fick piloten kämpa lite men så fort modellen fick lite höjd så blev det åka av. Mycket kul! Femte och sista dagen på Seiser Alm var vädret sämre igen men vi var flygsugna. Vi satt hela dagen och väntade på att molnen/dimman skulle lätta. De enda som flög var de galna tjeckerna. Vid varje sväng var modellerna nästan borta i dimman men konstigt nog var det ingen modell som försvann.
Vi funderade på att förlänga vistelsen på Seiser Alm men då väderprognosen inte visade någon förbättring så chansade vi på att åka söderut. Monte Subasio i närheten av Perugia hade vi hört talas om via internet och modellflygtidningen Aufwind. Dit styrdes kosan. Vi anlände till medeltidsstaden Assisi vid foten av berget och hittade ett hotell, Da Angelo, sedan åkte vi upp på berget. Vi träffade på ett par stycken modellflygare. En trevlig kille som flög en stor Pilatus B4 berättade om berget och flygförhållandena. Berget är ca 1000 meter högt över slätten framför. Toppen är kal med torra, lite steniga betesmarker. Det gick stora flockar med hästar och får samt några kossor uppe på berget.
Nästa dag var vi tillbaka på Monte Subasio. Nu var vi helt ensamma förutom en tysk som startade med en hängglidare och försvann iväg. Det blåste ordentligt, 10-15 m/s, så det var lite trickigt att montera ihop modellerna. Väl i luften var det inga problem. Lyftet var jämnt och mycket bra. Enda nackdelen var att man fick flyga ganska långt ut för att vara i det bästa lyftet. Både jag och Markku lade barlast i modellerna och då gick det undan. Otroligt häftig flygning. Dag två gjorde vi en dagsutflykt till ett annat berg känt för hangflygning, Monte Vettore. Här blev det inget flugit men väl en vandring i otroligt vackert landskap. Hit måste jag komma tillbaka någon gång. Sista dagen vid Monte Subasio turistade vi i Assisi innan vi åkte upp på berget. Markku flög Storm och jag började med Crossfire. Då lyftet var bra så plockade jag fram min stora Pilatus. Det blåste så bra att jag kunde kasta Pilatusen själv, trots att den väger 8.5 kg. Flygningen blev otroligt rolig men landningen blev lite hård. Sprucken kropp och vajern till sidorodret gick av. Dock inga större problem att laga.
 |
| Krister startar Pilatus B4 på Monte Subasio |
Nu var det dags att vända hemåt. Vi passade på att hälsa på vår kompis Heinner i Höchstadt på vägen hem. Vi flög på hans hemmafält och på kvällen blev det en ordentlig krogrunda. Gott med rauchbier.
Sista anhalten på väg hem var Wasserkuppe. Segelflyget på Wasserkuppe firande denna sommar 100 år och det skulle vara tävling den dagen vi var där. Men det dåliga vädret gjorde att all flygning var inställd. Vi åt lunch och tittade lite i hangarerna. En hel del oldtimers fanns att se, bl a samma Djävlar Anamma som vi såg i Raná. Efter Wasserkuppe var det raka vägen till Rostock och nattfärjan till Trelleborg.
Det sista benet genom Sverige hem till Kista är alltid tråkigast, för då vet man att det är ett helt år tills nästa gång.