Pontus och jag åkte på en veckas hangflygsemester. Vi tog naturligtvis med våra kvartskala plan. Första anhalten var Hammars backar och Kåseberga öster om Ystad i Skåne. Vinden var inte tillräckligt stark för våra stora plan så det blev flygning med mindre modeller. Väderprognoserna visade dock att det skulle blåsa upp till hårda vindar i Danmark. Det var bara att styra kosan mot Jylland. Vägen gick övar många broar, bla nyinvigda Öresundsbron, innan vi var framme i Lökken. Kustlinjen mellan Lökken och Lönstrup, en sträcka på 6 km, är ett paradis för en hangflygare. Hela sträckan är att enda stort hang med en 30 till 40 meter hög sandklippa med gräs på toppen.
Vid Rubjerg Knude strax norr om Lökken finns en gammal fyr. Den byggdes år 1900 och syntes vid omkring. Genom åren har dock sanden mha vinden börjat bygga upp en jättelik sanddyna framför fyren. På 1960-talet togs fyren ur drift för då syntes inte längre ljuset från havet! Sanddynen är nu ca 90 meter hög över havet och 40 meter över landskapet innanför. Vi anlände dit på eftermiddagen och började sätta ihop våra kvartskalamodeller. Det tog ca en timme. Jag vägde av min modell en sista gång och tog ur ett par hekto bly. Vinden ökade hela tiden och vi kunde känna sanden som regnade ner på oss trots att vi ca 200 meter bakom sanddynen. Pontus flög sin P51D mustang först. Jag videofilmade det mesta av hans flygning. En liten felbedömmning gjorde att han flög in i turbulens på toppen av dynen och kraschlandande dock med små skador som följd.
Nu var det min tur att flyga. Vinden blåste nu nånstans mellan 20 och 25 m/s. Vi bar upp Focken till toppen av dynen. Jag kollade radion och alla roder en sista gång. Nu var jag riktigt nervös. Jag, med vinden i ryggen, höll planet med höger and under nosen och vänster hand på framkanten av höger vinge. Pontus höll planet i kroppen bakom vingen. Vi lyfte planet och trots sina 14 kg kändes det inte tungt längre. Jag insåg att planet redan flög i händerna på oss. Vi höjde upp planet så mycket vi kunde. Vi räknade till tre. Jag duckade och Pontus puttade på planet som sakta flög framåt i vinden. Focken skevade lite vänster och stoppade nästa vänster vingspets i sanden innan jag han korrigera. Nu kom planet in det riktiga lyftet och steg fort. Jag trimmade ett klick höger på skevrodret och tre klick dyk på höjdrodret. Jag svängde höger och planet tog fart längs hanget. Starten hade gått bra och den flög! De första 20 minuterna flög jag bara Focken fram och tillbaka längs hanget för att lära känna planet ordentligt. Jag hade ställt in radion så att jag hade tillgång till två utslag på roderna mha dual-rate-funktionen. Men de mindre utslagen som jag började med var bäst. Hastigheten på planet var otroligt hög. Det märktes tydligast när man flög förbi när sig själv. Jag uppskattar att hastigheten var i alla fall dubbla vindhastigheten dvs runt 150 km/timme. I svängarna kunde man lätt omvandla rörelseenergin till höjdenergi. De gick utan problem att stiga 100 meter i en sväng.
När jag hade lärt känna planet bätter kunde jag flyga lite närmare. Jag samlade mod till en roll. Först lite höjdroder för att starta en svag stigning och sedan full skev åt höger. Planet svar direkt på skeven rollade fort för ett så stort plan. Det tog cirka två sekunder att fullborda rollen. Det här gick ju bra. Sedan gjorde jag fler rollar och de var nästa helt raka utan någon kompensation, varken dyk eller sida. Inte heller behövdes det någon svag stigning före själva rollen. Sedan provade jag min favorit vändning. Från planflykt stiger planet med ca 30 grader, en halvroll till inverterat och sedan en halv looping tillbaka till planflykt åt andra hållet. Jag gjorde ett par rollar till och kollade sedan på klockan. Jag hade flugit nästan en timme. Solen sänkte sig snabbt och det började mörkna. Jag var också nöjd och lite trött så jag bestämde mig fö att landa.
Pontus föreslog att jag skulle landa på toppen av dynen som han hade gjort. Jag försökte med ett par anflygningar men det gick inte att landa där. Det fick bli landning bakom sanddynen istället. Bakom dynen var landskapet en relativt platt hed med en hel del taggiga buskar och ljung. Du kan se lite av landskapet på bild 2 och 3 ovan. Fortfarandes flygande gick jag till bakre kanten på sanddynen för att kunna se landningsarean. Jag lät planet få lite höjd och svängde sedan in mot landningsarean. Focken flög över sanddynen och i lång svepande sväng rättade jag in planet rakt emot mig. Landningsarean var ca 40 höjdmeter nedanför mig och 200 meter bort. Jag ville inte flyga för nära baksida av sanddynen för där var en mycket kraftig rotor. Jag bedömde att planet var rätt högt uppe och började närma sig rotorn så jag började på en 360 graders sväng. Efter ca 180 grader av svängen stallade planet och veks sig över innervingen. I tron att planet fortfarande var högt uppe lät jag det ta fart i en dykning. Men jag hade missbedömt det hela och dykningen var plötsligt över när luften tog slut och marken tog vid.
Jag och Pontus gick ner för att samla ihop vrakdelarna. Men planet var inte så svårt skada som kunde tro. Kroppen hade gått av framför stabben där kroppen är som smalast. Spinnern och nosen hade blivit ihopknycklad. Växellådorna i de flesta servon hade gått sönder. Trots allt, väldigt små skador och mycket reparerbart. Jag var fortfarande lycklig. Jag hade flugit Focken och den flög mycket bra.